30 Dec 2014

Moderna Medeltidare Del 6

I den här serien träffar du några nutida medeltidare, som berättar lite om sig själva och sin syn på medeltiden som hobby.

Namn: Andrea Håkansson

Ålder: 22 år

Familj: Jag bor med min pojkvän som inte medeltidar, men min mamma är med i samma förening som jag och pappa följer med ibland på medeltidsveckan.

Yrke: Jag studerar till geolog på Göteborgs Universitet.

 
Fruhätta och krusdok på Anno, Bohus Fästning. 
Foto: Karl Andersson & Linda Clarin

Andra intressen du har: Musik har en stor del i mitt liv, jag spelar från och till i en symfoniorkester i Göteborg och spelar när tillfälle ges även i olika banduppsättningar.

Din medeltidsrelaterade blogg: Jag bloggar på Andrea Håkansson - recreating history. 

Medeltidsförening du är med i: Jag är medlem i Fraternis Militia Carnis, en förening som återskapar åren 1364-1412.

Favoritperiod(er): Jag håller mig främst till den period min förening återskapar, men på senare tid försöker jag snäva in mig ytterligare till åren mellan 1390-1410. Jag har även gjort lite 1700-talsgrejer och nu på senare tid så har jag börjat sy en 1840-talsdräkt. Vilken period det är!

Hur länge har du hållit på med medeltiden och hur började det? Jag har alltid varit oerhört intresserad av historia och familjen har åkt på Medeltidsveckan i en herrans massa år, men medeltidandet började på riktigt samtidigt som jag började lajva. Mitt första lajv åkte jag på 2006, men det riktiga återskapandeintresset väcktes först i slutet av 2008 när planerna på att åka på ett speciellt lajv väcktes. Jag hade en kompis som skulle spela hertiginna och jag skulle få vara hennes tärna. Hon var redan inne på återskapande och lajvgruppen jag skulle åka med hade höga krav på sina deltagare – inga synliga sömmar på grejerna, minst två källor och de skulle hålla sig mellan åren 1280-1310. Lajvet gick av stapeln under Kristi Himmelfärd 2009 och sedan dess var jag fast. Bara några månader senare gled jag över på sent 1300-tal. Jag och mamma skulle åka till Ystad på medeltidsdagarna där och sydde kläder enligt deras tidsramar.

Hur såg dina första ”medeltidskläder” ut? Mina allra första lajvkläder var inte mycket att hänga i granen. Två lager linne så som Sophias Ateljé förespråkar. På ett höstlajv med minusgrader är det inte särskilt härligt måste jag säga. Den dräkten har jag inga bilder på – istället får ni en bild på mitt första försök till en källbaserad dräkt, tänkt att höra till åren 1280-1310. Så här i efterhand så är det inte mycket som stämmer, men då var jag väldigt nöjd! Den andra bilden jag delar med mig av är från förmiddagen innan jag och mamma åkte ner till Ystad. Lite bättre, men fortfarande inte helt bra.

Min första dräkt, med inspiration 
från framför allt Maciejowskibilbeln.
Våra nysydda klänningar som syddes 
med hjälp av sidan La Cotte Simple.
Vad är roligast med den nutida medeltiden? Det allra bästa med den här hobbyn är den samlade kunskap som alla utövare besitter. Den är enorm och folk är så villiga att dela med sig av den! För mig som älskar att lära mig saker är det här det bästa som kan hända mig. Jag tycker också väldigt mycket om att göra saker med händerna. Att se kläder och prylar växa fram för att man sitter och jobbar med dem. Vissa hantverk har jag svårare för än andra – jag är allra bäst på textil, men jag vill alltid lära mig nytt och utvecklas som hantverkare. Jag har fått lära mig att tälja skedar, dra mässingstråd, gjuta i tenn och en massa andra saker, men jag är fortfarande inte riktigt nöjd för det finns ju mycket mer att lära sig! 


Min ullhörna. Sländor, garn, ull att spinna, ullkammar, 
ullstav och ett härvträ. Allt för processen från ull till garn! 

Man skulle kunna argumentera för att det jag tycker är roligast är att göra research. Det är ändå det jag spenderar mest tid på. Titta i manuskript, läsa i böcker och sånt. Jag sitter varje dag med manuskriptbilder och böcker (ja, så nördig är jag ^^) och bara sällan gör jag speciell research inför projekt. Jag läser och lär mig hela tiden massor av nytt som hjälper mig att tolka medeltidsmänniskan. 

 Perfekta julklappar - nördböcker, ullkammar och en fotobok från medeltidssommaren.

I vår jakt på att återskapa medeltiden lär vi oss hantverk som annars skulle gå förlorade. I vissa fall är de redan borta och får återupptäckas av oss. Man märker oftast om något har gjorts eller använts på rätt sätt, slitmärken uppstår på samma ställen som på bevarade grejer, man ser samma spår efter redskapen man använt vid tillverkning. Det har ett stort värde för mig.

Vad är tråkigast/jobbigast med den nutida medeltiden?  Mycket lite. Jag tycker det är synd att vi inte har så himla mycket bevarade miljöer här i Sverige. Inte så mycket slott och sånt. Vissa kan ha lite tråkig attityd med. Som att de som har valt att hålla sig på en annan nivå på något sätt inte skulle vara lika mycket värda eller lika coola.

 
Vanligtvis är det grått som gäller. Här en snörd klänning, 
förkläde  och en hätta sydd efter ett av grönlandsfynden. 
Foto: Karl Andersson & Linda Clarin

Vad innebär historisk korrekthet för dig? Är det viktigt och i så fall varför? För mig är historiskt korrekt att komma så nära det utsatta målet i så många aspekter det går. En ”perfekt” historiskt korrekt dräkt skulle kunna förflyttas till medeltiden utan att någon skulle höja på ögonbrynen. Om jag ska vara helt ärlig tror jag inte att full historisk korrekthet går att uppnå eftersom det är så mycket som har gått förlorat med tiden. Sociala koder, muntlig kunskap och andra saker man inte kan gissa sig till genom att läsa skrifter, titta på fynd och i manuskript. Däremot tror jag att man kan komma väldigt nära och det strävar jag efter. För att komma dit måste man vara duktig på att läsa på. Man måste ha tydliga avgränsningar i tidsperiod och geografiskt område och vara medveten om hur handel och kultur utväxlades på den plats man ska återskapa. Man måste också veta vad det är för person man ska återskapa så att man inte har fel accessoarer exempelvis. En piga hade inte en brickstitchväska liksom. Huruvida det är viktigt eller inte är upp till en själv för det mesta. Ska man däremot visa upp sig för en publik som inte är bildad inom ämnet och som kommer tro på ens ord så är det däremot väldigt viktigt. Säger man att man visar hur medeltiden var under 1300-talet så ska man visa det med allt vad det innebär. Man ska kunna argumentera för de tolkningar man gjort och de ska vara välgrundade. För mig som vill uppleva livet som det kunde varit då är det ingen mening med att ta genvägar. Jag vill lägga ner tiden som behövs för att göra det ordentligt, med handsömnad med stygn från min period, med källor och tolkningar som är rimliga. Det är det jag tycker är roligt och det är först då jag får ut något av att återskapandet. Det är väldigt häftigt när allt känns helt rätt. Det händer ibland – en tidig morgon i lägret är nog den bästa av tider, eller när man sitter på bankett med hur många rätter som helst av olika slag.

 När jag klär upp mig ser jag ut så här! 
Sidenfodrade tippets, krusdok och broderad väska.

Något du vill tillägga? Som alla tidigare Moderna Medeltidare vill jag uppmuntra till att börja med hobbyn! Det finns så många trevliga och hjälpsamma människor bland oss, och skulle det vara något man funderar över så får man så himla gärna höra av sig till mig eller vilken annan av oss som helst!

26 Sep 2014

Skadedjur i Yllet och Hur De Bekämpas

Detta mycket angelägna blogginlägg är skrivet av Vix, som både i sitt yrke och i sina hobbies tampas med de små odjuren.

Skadeinsekter; ängrar och mal... Ord som får pulsen att slå lite fortare hos historiska återskapare, yllefolk och museiarbetare – och det med rätta! Ett allvarligt angrepp av ullätande kryp är inte roligt och kan ställa till det ordentligt även för privatpersoner. I en museisamling är det en katastrof. Jag jobbar till vardags med samlingarna på Textilmuseet och hemma har jag två fulla garderober med medeltidskläder och lådvis med ylletyger och ull; både i mitt yrkesliv och privat är skadeinsekter ständigt närvarande som ett potentiellt hot. Tack och lov finns det ganska mycket man kan göra för att förebygga insektsangrepp på textil och effektiva (om än lite tidskrävande och omständliga) metoder för att bli av med dem när man väl har fått påhälsning.

Jag ska börja med att prata lite om de olika skadedjur som kan ge sig på ull och ylle. Får jag lov att presentera: ÄNGRARNA!

 Pälsänger i larvform och som vuxen skalbagge. ©Jarmo Holopainen.

  Ängrar är små skalbaggar, i storleksordningen 3-10 mm beroende på art. Det finns ungefär 45 stycken olika typer i Sverige, varav hälften har kommit hit med importerade varor och egentligen inte är anpassade till det nordiska klimatet. Däremot trivs de alldeles utmärkt inomhus. Det är tacksamt nog bara en handfull arter som ger sig på textilier och liknande föremål. Det är bara ängerlarverna som äter. De vuxna skalbaggarna ger sig inte på textilier, utan är mest ute efter att föröka sig och lägga ägg. Utvecklingen från ägg till skalbagge tar ungefär ett år och under tiden ömsar larverna skinn ett antal gånger – tomma larvskinn bland kläder eller garner är en vanlig indikation på att man har ovälkomna gäster, även om man inte hittar några levande djur.


Ull är en proteinfiber uppbyggd av keratin. I sig är det inte speciellt näringsrikt, så ängerlarverna söker sig gärna till smutsiga textilier där fett-, blod- eller matfläckar ger dem lite extra att bita i. Förutom ull gillar många ängrar också päls, insektssamlingar, uppstoppade djur och matrester.

Här är några av de vanligaste arterna man kan råka ut för:

Pälsänger (Attagenus pellio) (se bild ovan)
Larv: ca 10 mm, långsträckt torpedformad larv med en lång hårpensel baktill.
Skalbagge: 5-7 mm, oval svart med en vit fläck på vardera täckvingen.
Inhemsk, anpassad till det svenska klimatet med 1 generation/år. I naturen bor de gärna i fågelbon. Om pälsängerns kost inte innehåller tillräckligt med protein för att den ska kunna förpuppa sig och utvecklas till färdig skalbagge kan den överleva som larv i flera år. Och äter så gott den kan under tiden.

 Vågbandad pälsänger som larv och som skalbagge. ©Jarmo Holopainen.

 Vågbandad pälsänger (Attagenus woodroffei)
Larv: ca 10 mm.
Skalbagge: 4,3-5,9 mm, brun med vågmönster på täckvingarna.
Kommer ursprungligen från Afrika och kan producera 3-4 generationer/år inomhus. Vanlig i kök, gillar matrester och smutsiga kläder. Kan inte utvecklas färdigt på en kost av enbart keratin utan behöver extra näring.

Brun pälsänger som skalbagge. Larven ser ut ungefär 
som de andra pälsängerlarverna ovan, fast ljusare.

Brun pälsänger (Attagenus smirnovi)
Larv: 2-4 mm, ljusare än de andra två pälsängrarna. Kom till Sverige på 1960-talet från Kenya.
Skalbagge: 2,5-3 mm (mindre än de två andra pälsängrarna ovan). Svart huvud, bruna täckvingar; ser lite ut som den är doppad i choklad.




 Mattbagge (Anthrenus verbasci)

Larv: Kort kompakt hårig larv med tre par knippen av pilborst på de bakersta segmenten.
Borstknippena är fästade under ryggplåtarna.
Skalbagge: 2-3,5 mm, lite spräcklig.
Det finns ett par olika varianter av mattbaggar som alla gillar textil – de kan även ge sig på bomull och linne om tygerna är smutsiga!

Andra ängrar som kan ge sig på textil är museiänger (Anthrenus museorum) och fläckig änger
(Trogoderma angustum), men åtminstone den senare föredrar t.ex. insektssamlingar före ull.


Och så har vi förstås MALEN... Precis som hos ängrarna är det bara larverna som äter textil. Det finns två arter av mal som orsakar problem bland ylle och päls.



 Klädesmal (Tineola bisselliella)
Fjäril: 10-17 mm (utfällda vingar), 5-8 mm (längden). Förökar sig snabbt vid gynnsamma
förhållanden; 4-5 generationer/år. Fjärilen är gulskimrande.
Klädesmalens larver spinner ett rör runt sig som kallas malvagga och deras avföring får färg av det tyg de mumsar i sig. Som färdig malfjäril så flyttar sig inte honorna gärna - 95-98% av de malar man ser flyga runt är hannar.



 Pälsmal. © Rob Edmunds 2004.

Pälsmal (Tinea pellionella)
Fjäril: 9-17 mm (utfällda vingar), 5-8 mm (längden). Pälsmalsfjärilen är mer grå- eller
silverskimrande än klädesmalen.
Larverna gör ett rör av exkrement och fibrer, mer substantiellt än klädesmalens, och drar med sig detta när de kryper runt (som i den här videon på YouTube

Så vad ska man då göra om man hittar skadeinsekter bland sitt ylle?
- Kolla igenom allt som kan tänkas tilltala skadedjuren. Även om man bara hittar några
enstaka djur eller hål i yllet kan det finnas en större härd någon annanstans som de sprider sig ifrån: ett extra smutsigt plagg längst ned i en låda, ett garnnystan som trillat ned bakom soffan och glömts bort (jag har själv råkat ut för just det bortglömda garnnystanet). I en del äldre hus bor krypen helt enkelt i trossbotten och då kan det vara svårt att komma åt problemet. I värsta fall får man kalla in Anticimex.

- Tvätta de textilier som kan tvättas, i maskin. Ofta räcker det. Rengör förvaringsutrymmena ordentligt: hyllor, lister, lådor. Ängerbaggarna kan flyga, men rör sig gärna längs golvet utmed listerna.

- För textilier som inte kan tvättas är värme det allra mest effektiva sättet att ta kål på samtliga stadier av skadedjur (ägg, larver, vuxna djur). Inom museivärlden värmebehandlar man föremål i +55 grader i 24 timmar. Man räknar tiden från det att hela föremålet nått måltemperaturen. Ull och ylleplagg som inte är museiföremål kan man behandla lite hårdare, med högre värme och kortare tid. Proteiner koagulerar vid ungefär +70 grader (tänk hönsägg som kokas eller tillagning av kött) så i den temperaturen (eller högre) klarar sig inte insekterna eller deras ägg särskilt länge. Några timmar i en het bastu, i en torktumlare (det går utmärkt att varmtumla ylle så länge det är helt torrt när man lägger i det!), i ett riktigt varmt torkrum eller till och med på en plåt i ugnen eller några minuter i micron är alla fungerande sätt att sanera sitt ylle.

- Frysning. Det finns äldre rekommendationer som säger att det räcker att frysa angripna textilier i tre dagar, eller att man kan ha dem utomhus ett tag om vintern. Det kan ofta vara tillräckligt, men det är inget som garanterar att alla stadier av skadedjur faktiskt stryker med! En del arter är förvånansvärt tåliga och kan t.ex. överleva genom att gå i dvala. I museivärlden är de senaste rekommendationerna för frysning antingen 7 dygn i -20 grader, eller 5 dygn i -30 grader, d.v.s. temperaturer som inte alltid går att få till i en vanlig hushållsfrys eller om vintern. Och textilierna i sig isolerar! Naturhistoriska Riksmuseet gjorde tester med olika skadedjur i en frys inställd på -20 grader. Det visade sig att i en välpackad frys utan tillräcklig luftcirkulation blev temperaturen bara -13 grader i mitten av det frysta materialet och endast -8 i botten. Alla de tropiska ängerarterna dog visserligen av detta, men museiängerns larver visade sig klara av ända ned till -19. De hade dock blivit så skadade av kylan att de dog när de sedan skulle ömsa skinn för första gången. 

Här följer så till sist några tips för att förebygga skadedjursangrepp:

- Håll textilierna rena. Patinering i form av smuts, fett, svett, blod och matrester ger visserligen utrustningen karaktär, men drar tyvärr till sig skadeinsekter. Själv tvättar jag faktiskt hela min medeltidsutstyrsel efter varje event, men så måste jag ju också vara extra försiktig vad det gäller ullätande kryp med tanke på mitt jobb på museet... Det sliter på textilierna att tvätta dem ofta och ylle behöver egentligen inte mer än en ordentlig vädring för att hålla sig fräscht, men det kan vara bra att ändå försöka avlägsna de allra mumsigaste
fläckarna.

- Låt inte sakerna ligga ostörda. Skadedjur vill vara ifred när de äter och trivs i mörker. Använd textilierna. Gå igenom dem med jämna mellanrum. Vädra dem! Håll ett öga på dem.

- Förvara allt i täta plastlådor eller t.o.m. vakumpåsar (se bara till att sakerna är snustorra innan de packas undan!). Välförseglad förvaring gör det svårare för krypen att etablera sig och skulle olyckan vara framme kan det i alla fall hindra dem från att sprida sig.

- Använd rödceder (i form av trä eller olja), malört eller lavendel bland textilierna. Dofterna verkar avskräckande på en del skadeinsekter, men de är inga mirakelmedel (som det ibland hävdas på nätet) och de tar absolut inte död på krypen! Men de hjälper till att hålla dem på avstånd.

- Var försiktig med second hand-saker. Både stoppade möbler, kläder och tyger kan innehålla otrevliga överraskningar. Kolla igenom, frys, värm eller tvätta vintage-inköpen!

/Vix

15 Sep 2014

"För Ett Skäligt Pris"

Inte sällan ser man, bland annat i köp-och-säljgrupper på Facebook, att någon efterlyser ett plagg, ett par skor eller annat föremål med historisk förankring, med tillägget ”för ett skapligt/rimligt/skäligt pris”, ”billigt”, ”prisvärt”, ”inte för dyrt”, och så vidare. Det är förståeligt att de flesta har en budget att hålla sig till, men de föremål de vill ha är inte och ska inte vara så billiga som de kläder, skor och prylar man kan köpa i vanliga butiker. Här är några anledningar till att de kostar så mycket som de gör och varför det är oförskämt att vilja få dem billigare. Detta kan kanske tyckas hårt, men många är de hantverkare som är trötta på att förväntas skänka bort sin tid och kunskap. Ett antal av mina vänner och bekanta har bidragit med tankar till det här inlägget.

Massproducerat – Unikt
De saker du köper under en shoppingrunda på stan är i nästan alla fall massproducerade; det finns precis hur många exakta kopior som helst. När något massproduceras går det att utnyttja materialet bättre, arbetet kan göras mer effektivt och kostnaden kommer därför att gå ner. De föremål du köper av en hantverkare som tillverkar sina saker själv är unika – helt ensamma i sitt slag – eller ingår i en mycket begränsad upplaga.


Slavar – Fria Hantverkare
Tyvärr är det så illa att mycket av det vi köper – kläder, skor, heminredning och så vidare - är tillverkat av personer med extremt dåliga, ibland slavliknande, förhållanden. Det bidrar till att sakerna kan köpas väldigt billigt. Handlar du av en fri hantverkare i Sverige så vill han eller hon givetvis få ut en rimlig timlön för sitt arbete. Att begära minst den timlön du själv får ut efter skatt om hantverket bedrivs på hobbynivå är inte orimligt. Är hantverket personens yrke så måste de liksom alla andra betala hyra, mat och sociala avgifter, varför varan kommer att kosta mer: hantverket bedrivs inte bara för nöjes skull. 

Bild (c) J. Wagner

Sytt på Beställning – Begagnat
Givetvis kommer det att finnas en prisskillnad på om du får något uppsytt till dig personligen av en skicklig hantverkare, med allt vad det innebär av personlig preferens, eventuell mönsterkonstruktion, efterforskning för att få plagget/föremålet så tidstypiskt som möjligt, eller om du köper begagnade saker tillverkade av samma hantverkare. Men även det begagnade kan, om det är i bra skick, vara värt åtskilliga hundralappar eller tusenlappar. Bra hantverk är bra hantverk, även om det använts lite.


Amatör – Utbildad eller Erfaren Hantverkare
Olika personer är olika skickliga på sömnad och andra hantverk. Det bör givetvis avspegla sig i priset på varan. Ofta står en persons skicklighet i relation till hur länge han eller hon hållit på med det, även om undantag finns. Att någon som precis lärt sig sy ihop två tygstycken och en person som sytt avancerade plagg i tio år med metoder som är väl dokumenterade för perioden kan kräva olika pris på sina varor borde vara självklart. 


Är mycket pengar detsamma som dyrt?
Bara för att du själv inte har råd med en sak så behöver det inte innebära att varan är dyr i sig. Med tanke på materialkostnad, arbetstid, tillverkarens kunskap, expertis, skicklighet och så vidare kan den vara väl värd sitt pris; men den som inte är insatt kan uppleva det som dyrt. Den som förstår sig på hantverk kan ofta se att ett föremål är värt varenda krona, även om han eller hon själv inte har råd med det. Man kan jämföra med folkdräkter: alla vet att de kostar många, många tusen att få uppsydda, och även begagnade går de på några tusenlappar. Skillnaden mellan dem och vilken annan historisk dräkt som helst är egentligen inte så stor i det avseendet - du betalar för materialet, hantverket, tiden och kunskapen.

Har du tur och får kompispris på något så se till att ge denna pärla till kompis en extra trevlig födelsedagspresent, examensgåva eller julklapp som tack. Det kan vara åtskilliga osynliga hundralappar du fick dig till skänks.


Ett räkneexempel: du vill beställa en enkel, handsydd, hellång kjortel utan knäppning, baserad på fynd. Sömmerskan är duktig, men syr på hobbynivå och vill ha 100 kronor i timmen. Kjorteln ska vara anpassad efter din egen figur, så du träffar sömmerskan och får en toile, ett provplagg, gjort - det tar kanske en timme. (100 kronor + toiletyget – säg 25 kronor. Du är nu uppe i 125 kronor.) Du ska sedan köpa ett ylletyg, det ligger på 250 kronor metern. Du behöver 3 meter till din kjortel (vilket blir 750 kronor). Dessutom kostar tråden, syvaxet och synålarna (säg 30 kronor – du är nu uppe i 905 kronor). Tillklippning, sömnad, pressning och så vidare tar 10 timmar (vilket blir 1000 kronor – du är nu uppe i 1905 kronor). Knappt två tusen för en enkel kjortel är alltså inte på något sätt en orimlig kostnad – det kan till och med vara lågt räknat. Beställer du av en person som har sömnad som sitt yrke så kostar det mer.

Kläder var dyrt på medeltiden också – de var inte sällan det mest värdefulla man ägde, de var en investering för livet och gick ofta i arv, om de inte slitits ut först. Har du inte möjligheten eller viljan att betala för det någon annan gjort med stor omsorg och skicklighet så får du väl lära sig att sy/snida/gjuta/smida/snickra/väva själv. I bästa fall hittar du en ny hobby som är rolig och utvecklande. I värsta fall kanske du inser varför andras bra grejer är värda sina pengar och kommer inte med skambud. För att citera en vän som erbjöds ynka 20 kronor för en smörkniv han täljt av en lönn som han själv fällt och spräckt: 

"No thanks, I’d rather keep it!"

31 Jul 2014

10 Punkter om Medeltida Skor

Detta inlägg har skrivits av Henrik, som är arkeolog och museiman, yrkesverksam på RAÄ, reenactar 1470-tal (St Olofs Gille samt Company of st George) och napoleontid (Upplands regemente 1808) och tillverkar läster för historiskaskor.blogspot.com


Det råder en viss förvirring gällande vad som är historiskt korrekt när det gäller skodon från medeltiden. Den här artikeln är en utveckling av ett lite mer raljant inlägg på Facebook. Ambitionen är att försöka förtydliga vad det är som är de mest framträdande dragen hos en medeltida sko, hur det ser ut, och kanske vilka knep som finns för hur man kan titta på skor om man inte är superkunnig.

Sluta läsa nu om du är rädd att dina skor inte är rätt - det är de sannolikt inte, det finns i stort sett inga historiskt korrekta medeltidsskor på marknaden. Det finns undantag till alla tio punkterna nedan, men detta torde gälla för 95% eller mer för det arkeologiska materialet gällande skor i norden. 

Skor i sen 1400-talsmodell, sydda av Sofia

 1. 
 Medeltida skor är vändsydda. Detta innebär att de är sydda ut-och-in. Och vända. Effekten är att sömmarna i skon sitter på insidan, finns det inga sömmar där är inte skon vändsydd.

2. 
Medeltida skor är sydda utan synliga sömmar utåt. Detta innebär att alla sömmar sys åt ett håll, utan ett enda stygn som går igenom till det som blir utsidan av skon när den är vänd. I skomakarförordningen från 1474 står det "hwilken som sömar skor swa ath 1 stygn synis barth, böthe en fjärdingh ööl", alltså: "den som syr skor så att 1 stygn syns bart (öppet), böter en fjärdings öl". Är det fler stygn som blottas blir det mer öl i böter. Det enklaste är att titta på sidsömmen på skon. Ser man alltså på utsidan av skon bara en skarv utan tråd är det troligen korrekt sytt, annars med genomgående söm, så är det felaktigt.

3. 
Medeltida skor är sydda med svinborst. Detta innebär att skomakaren har skapat tråden av ett lämpligt antal enkla trådar och sedan tvinnat ihop dem, men gjort dem tunnast vid borstets anslutning. Detta innebär i sin tur att stygnet är tjockast och starkast när man drar åt det, inte som när man syr med nålar, att trådarna är tunnare än själva nålen. Det är i stort sett omöjligt att med färdig tråd och nålar sy sulsömmar för skor, eftersom tråden är för tunn. Sulstygn i medeltida skor är i regel ca 2-3mm tjocka. Så tjocka sömmar håller bättre, som det står i Stockholms skomakareskrås förordningar: "alla sömmarna skola hålla, så länge sulorna är hela under foten".

Skråförordningen från 1474

 4. 

Många medeltida skor olika former av förstärkningar och skarvningar på ovanlädret. Vanligast torde hälkappa vara, och andra förstärkningar t ex vid förslutningen. Dessa ska vara fastsydda med tunnelsöm så att de inte syns från utsidan.

5. 
Dubbla sulor förekommer nästan inte under medeltiden. Att ha en extra sula fastsydd i besen är föregångaren till randsulan, och dyker upp på slutet av 1400-talet i de avslutande åren på medeltidens många hundra år. Övriga dubbelsulor är lagningar eller reparationer.

Hemmalagningar var vanliga - bild från 
Stockholms stadsmuseum, Helgeandsholmen-materialet.

6. 
Medeltida skor är sydda i vegetabilgarvat läder. Men de som garvar på det viset idag har andra fetter och processer än vad man använde på medeltiden, så många moderna läder har samma egenskaper som kromgarvat läder ändå. Det är därför väldigt svårt att hitta bra skoläder idag.

7. 
Medeltida skosulor är i regel mycket tunnare än vad som är bekvämt att gå på idag. Därför beställer de flesta som vill ha fina medeltidsskor tjocka sulor (8mm) eller dubbla sulor (se ovan) snarare än korrekta (3-5 mm) eftersom de betalar dyrt och tänker gå på asfalt. 

Stygnet sitter från sidan in i sulan, trots att den är ganska tunn
bild från Stockholms stadsmuseum, Helgeandsholmen-materialet.

8. 
Medeltidens skor syddes vanligen i nötläder, kalvläder eller get. Idag sys nästan allt av nöt, det vill säga lite äldre kossor, som har tjockare läder. Folk gillar tydligen tjockt och stadigt idag, jämfört med normen då. Att använda läder av häst var förbjudet i skråordningen från 1474.

9. 
Ovanläder syddes inte av samma person som sydde bottningen. Sannolikt var det gesällernas uppgift att sy ovanläder, medan de mer erfarna sydde sulsömmen (bottningen).  Därför var det olika "handstil" på de båda sömmarna. Idag är alla stygn skapade av samma person - skomakaren.

Även under medeltiden trampade man skorna snett - 
bild från Stockholms stadsmuseum, Helgeandsholmen-materialet.

10. 
Sist men inte minst: Medeltida skor syddes på läst. Lästerna tillverkades normalt sett av en lästmarkare. Det finns bevarade läster i alla möjliga träslag. Av slitspåren på lästen så gick tillverkningen till så att sulan spikades fast på lästen, och sedan höll man ovanlädret på plats för hand, eller med hjälp av knutar. Det finns inga eller få spikmärken från ovanlädret på de medeltida lästerna på det sättet som man syr skor idag. Genombrutna mönster verkar ha skurits till när skon fortfarande satt på lästen, av slitspåren att döma.

/Henrik

26 Jul 2014

Ylle: Förbehandling, Tvätt och Press

Dagens gästbloggare är Cathrin, a.k.a. Katafalk. Hon är utbildad dam och klänningsskräddare med gesällbrev i klänningsskrädderi, och således kunnigare än de flesta i sömnadens knep och hemligheter, med en särskild passion för fint pressade sömmar.

Förbehandling innan du syr

Ull är ett fantastiskt material på grund av dess egenskap att rena sig själv i fuktig väderlek så att man slipper tvätta den hela tiden. Sköter man ett ullplagg ordentligt behöver man aldrig vattentvätta det alls. Är man känslig för kemikalier så kan det vara bra att ändå tvätta tyget i maskin innan man syr i det.

Tvätt
Man tvättar på ullprogrammet, som är 30 grader med mild centrifugering. Värme + mekanisk bearbetning gör att ullen kan filta ihop sig, något man kan utnyttja om man till exempel vill få ett lite lösvävt tyg att gå ihop mer. Men är man nöjd med sitt tyg så rekommenderar jag att köra bara på ullprogrammet. Man ska dock tänka på att ytan på tyget kan ändra sig efter tvätt, vissa tyger blir till exempel mycket fluffigare efter tvätt; är man nöjd med ytan rekommenderar jag att man bara dampar tyget.

När man tvättar ull (och silke) ska man inte använda sig av ett vanligt tvättmedel då enzymerna i dessa inte är bra för fibern. Använd i stället specialtvättmedel som till exempel Y3, andra tvättmedel speciellt lämpade för silke och ylle eller till och med ett milt silikon och sls-fritt (sodium laurel sulfate) schampo.

Om man vet med sig att det finns en massa överskottsfärg eller att tyget torrfäller, då kan det vara bra att tvätta tyget med ättika. Man häller helt enkelt 1 dl ättika i tvättmedelsfacket för flytande tvättmedel och tvättar en omgång på ullprogrammet utan tvättmedel.

Man ska absolut inte använda sköljmedel när man tvättar ull, det gör att det lägger sig som en hinna över fibern och hindrar de små fjäll som heter epidermisfjäll från att göra sitt jobb , vilket förstör ullens egenskaper.

Dampning
Man behöver som sagt inte alls vattentvätta sitt tyg, men något behöver man göra innan man syr något av det. När man tillverkar tyget spänns det i maskinerna, det spänns vid färgning och när man sedan rullar upp det på rullar spänns det ytterligare. Därför krävs det lite fukt för att få tyget att avspänningskrympa, det vill säga tyget behöver helt enkelt slappna av efter de spänningar som blivit vid sträckning vid vävning, färgning och rullning.

Lägg ut ena ändan på tyget på strykbrädan, det ska inte ligga vikt. Med största sannolikhet får inte hela tyget plats på strykbrädan, så man får ta det i partier.
Om du har ett järn med ånga så är detta superlätt, håll järnet precis över tyget och spruta på ordentligt med ånga; för järnet över hela tygets yta. När du gjort en bit; flytta tyget, gå över hela tygbredden och tyglängden på detta vis.
Om du som jag inte har ett strykjärn med ånga, kan man göra på två vis. Om du har ett tyg som är lite ömtåligt så ska du lägga en bit tvättat vitt bomullstyg över ditt ylletyg, spraya med en sprayflaska på bomullstyget och stryk på det. Gå över hela tygbredden och tyglängden på detta vis.
Är man lite lat, och inte har ett ömtåligt tyg kan man spraya tygets avigsida direkt med vatten och helt enkelt stryka på det som vanligt.

Press
Många kanske inte har lagt så mycket fokus på pressning när de syr dina plagg. Som om det inte räckte med att man ska sy sömmarna och sedan gärna fälla dem, att man sedan ska lägga en massa tid vid strykjärnet känns kanske lite tråkigt, men jag lovar att det är väl värt det.

Kodordet när det gäller press av sömmar är "låt svalna". Notera att jag säger press och inte stryka; stryker gör man ett färdigt plagg, när du arbetar med plagget kallas det för press. Det handlar om att man lägger både fysisk vikt på järnet och massa tid på det vid press, när du stryker går du ytligt över tyget med ett strykjärn. Det är även därför riktiga skräddarjärn kallas för pressjärn och är mycket, mycket tyngre än vanliga strykjärn; ett pressjärn väger mellan 1,5kg och 5 kg.

Hur du pressar sömmarna
Lägg upp ditt plagg på strykbrädan. Jag stryker alltid mina sömmar utan ånga, istället har jag en skål bredvid med vatten. Detta är för att det tar så lång tid att få tyget att svalna efter att man pressat sin söm om man har massa ånga, en koncentrerad sträng med vatten svalnar snabbare.


Jag doppar mina fingrar i vattnet och stryker vatten precis i sömmen, som sagt behöver man inte ha fukt över hela tyget, det är bara onödigt.

Sedan pressar jag isär sömmen, jag stryker sakta och lägger tyngd på järnet. Jag stryker på tre prickar, ull mår inte dåligt av värme. Det som kan hända om man inte är försiktig och har ett ömtåligt tyg är att man kan bränna fibern, det blir då brunt och uttorkat, om man är orolig så prova på en provbit och sänk eventuellt värmen lite.

På samma gång som jag pressar sömmen så lägger jag på en träbit på sömmen. Detta är för att sömmen vill svalna under press. Här använder jag mig av min ärmstrykbräda, men egentligen funkar vilket slät träbit som helst, även mina läster hjälper till. Det är viktigt att man väntar med att flytta på tyget och ta bort träbitarna tills det är HELT svalt.


Har man pressat ordentligt och låtit tyget svalna så kommer det bli såhär fantastiskt platt.



Se så platt det blir, knappt ett dike där sömmen är.


För att visa hur det ser ut om man lite snabbt stryker sömmen och inte låter det svalna har jag tagit dessa bilder. Du ser direkt den otroligt stora skillnaden, inte alls platt och med ett djupt dike där sömmen är.


Om man vill fälla sömmen åt ena hållet, pressa först isär sömmen, klipp sedan ned ena sömsmånen.


Vik över den andra sömsmånen, lägg fukt precis i viken och pressa sömmen igen.


Platt blir det.



Jag syr alltid mina plagg med 1,5 cm sömsmån, men jag vill inte ha så breda sömsmåner i plaggen, så när jag pressat sömmen klipper jag ned sömsmånen till 1cm.



En söm som är fälld åt ena hållet blir självklart inte lika platt som en söm som är isärpressad då det är tre lager med tyg på ett och samma ställe. Ena sidan ligger lite högre upp än den andra. Tänk nu hur det skulle sett ut om jag inte alls hade pressat sömmen.


Sedan fäller jag mina sömmar. Precis som i några av Herjolfsnesfynden lägger jag ett ullgarn längs med kanten på tyget, en så kallad fyllnadstråd. Den hjälper till att hålla kanten fri från fransningar, dessutom ser det väldigt prydligt ut på insidan.


Om man nu trodde att man var färdig med pressandet så... tyvärr.
När man fäller sömmarna kan det lätt bli lite bubbligt.


Lägg på vatten på sömmen från rätsidan, har du ett ömtåligt tyg kan det vara bra att ha en trasa mellan järn och söm. Pressa som förut, med tyngd på järnet och lägg på träbitarna och låt svalna.


Då blir det superplatt igen.


Nu följer några bilder som visar på skillnaden på hur det ser ut om man pressar eller väljer att inte pressa. Till vänster är det innan press, till höger efter.


Jag hoppas att jag har nu lyckats övertyga någon om att prova att pressa sömmarna på sitt plagg.  Utseendet på det färdiga plagget förhöjs något otroligt och en pressad söm blir mer följsam och ger utseendet av att hela ditt plagg är i ett och samma stycke. Det faller snyggare och ser mycket mer arbetat ut.

Skötsel av färdigt plagg

När man har lagt så mycket tid på att pressa ska man vara medveten om att om man lägger det färdiga plagget i tvättmaskinen (även på ullprogrammet) så kommer pressen att släppa en del. Har man sytt ned sömmarna så klarar man sig bättre än om man inte har gjort det, men man kommer att behöva pressa om vissa partier på plagget ändå.

Rengöring
Då är det fantastiskt att ull renar sig själv. Häng ut plagget på vädring, gärna när det är fuktigt i luften efter regn eller på natten. Har man inte möjlighet till vädring kan man hänga plagget i badrummet efter att man duschat. Man märker att efter en natts vädring är plagget fräscht igen och det bästa av allt, pressen har inte släppt.

För ullplagg så är det alltid bättre att punkttvätta där det är fläckar och sedan vädra - det förlänger livet på plagget.

/Cathrin