10 Dec 2015

”Hade De Haft Symaskiner På Medeltiden Så Hade De Använt Dem”

En av de mest irriterande fraserna i samband med återskapandet är ”hade de haft symaskiner på medeltiden så hade de använt dem”. Den frasen används ofta som ursäkt av de som av en eller annan anledning väljer att inte sy för hand. Nu är detta inlägg inte avsett som kritik mot maskinsömnad – alla har olika mål med sina kläder och olika förutsättningar när det gäller tillverkningen av dem. Nej, det här inlägget ska lite kort adressera varför den här frasen inte stämmer.

Symaskiner är även i de enklaste former avancerade saker och det krävdes mycket tänkande,  experimenterande, misslyckande och justerande av flertalet personer i olika länder innan en fungerande symaskin uppfanns i mitten av 1840-talet. Den svenska medeltiden sägs sluta 1520, så det tog alltså mer än 300 år efter medeltidens slut innan symaskinen uppfanns. Symaskinen var en produkt av den industriella revolutionen och hade förmodligen inte uppfunnits under andra förutsättningar. Den industriella revolutionen innebar en mängd dramatiska förändringar i folks levnadssätt, som medeltidens människor inte hade kunnat drömma om. Tänk bara – tågresor, effektiviseringar i jordbruket med hjälp av maskiner, effektivare uppvärmning med järnspisar, fler ombyten som resultat av massproducerade köpetyger och färdigsydda köpekläder – listan kan göras hur lång som helst.

Symaskinen som Elias Howe tog patent på 1846 - en av de första som faktiskt fungerade.

Även när fungerande symaskiner börjat användas så gick det trögt att få ut dem på marknaden. Skräddare slog sönder de första symaskinerna som användes i fabriker, och inte förrän på 1860-talet började de dyka upp hos mer välbärgade privatpersoner. Även flera tiotal år senare fanns det folk som fortfarande hade helt handsydda kläder.

Hade symaskinen funnits på medeltiden så hade med största sannolikhet även den övriga teknologin varit betydligt mer avancerad och den period som vi kallar medeltiden hade inte funnits, den hade varit något annat. Eftersom mode är direkt påverkat av allting annat i samhället så hade även det sett annorlunda ut. Att därför säga ”hade de haft symaskiner på medeltiden så hade de använt dem” när du syr en kjortel i stil med Bockstensmannens blir fel, för de kläder som i så fall hade sytts på dem hade inte liknat dem som nu identifieras som medeltidskläder.

Så, om du syr på maskin och känner att en ursäkt är nödvändig (det är det rätt sällan) säg hellre som det är, att tidsbrist, dåliga leder, aversion mot eller brist på skicklighet i handsömnad är orsaken. Även om handsömnad ger plus i kanten så brukar det inte delas ut minuspoäng för maskinsömnad.

28 Aug 2015

Kampen Om Underbyxorna

Att kvinnor under större delen av den kända västerländska historien förefaller ha gått utan underbyxor är något som många har svårt att ta till sig idag. ”Men hur löste de det när de hade mens då?” brukar vara ett av de första argumenten som förs fram så fort den här debatten blossar upp. Bra fråga, vi återkommer till den lite senare.

En annan sak som brukar viftas med är de avbildningar som finns på kvinnor med vad som för oss ser ut som självklara trosor. Men här är det viktigt att inte bara se till plagget, utan också till vad bilden föreställer. Kontext är superviktigt om man vill förstå historiska bilder. Här är några exempel:

 "Upp och nedvända världen" av Mäster E.S.,mitten av 1400-talet.
Hustrun ger maken stryk och sätter på sig hans brokor. 
 Maken har fått typiskt kvinnliga redskap: ett härvträ och en slända.

"Upp och nedvända världen" igen, här av Israhel van Meckenem den Yngre, sent 1400-tal.

"Den onda hustrun" av Israhel van Meckenem den Yngre, sent 1400-tal.
Hustrun, uppmuntrad av en demon, misshandlar maken med sin ull/linkäpp, 
och föremålet för slagsmålet - brokorna - ligger på golvet.

 
Boccaccios "Berömda Kvinnor, Semiramis", 1474.
Legenden om drottning Semiramis börjar redan under antiken. 
Under medeltiden inkluderar den att hon klär ut sig till man, inte bara för att ge order till armén, 
utan också för att smyga in till sin son Ninyas, som hon hade en sexuell relation med. 
Här åtföljs hon av sina hovdamer, även de utklädda till män, med brokor och allt.

 "Romerska Berättelser, eller De Sju Visa Mästarna", sent 1400-tal.
Kejsarinnan har, efter ett misslyckat försök att förföra sin styvson, 
anklagat honom för våldtäktsförsök, men blivit avslöjad. Det blir istället hon och hennes älskare, 
vid avslöjandet klädd i kvinnokläder (men med sina vanliga brokor som avslöjar hur det ligger till), som blir avrättade. 
Berättelsen finns att läsa i sin helhet här; scenen på bilden börjar på sidan 128.

Men blöjbaken då, hade inte män stora, påsiga brokor? Jo, det stämmer – fram till slutet av 1300-talet eller en bit in på 1400-talet, beroende på var du bodde. Sedan, med de nya hopsydda hosorna, blev riktigt små tighta brokor vanliga. De ses på många bilder, här ett par exempel:

 
Bibliothèque de l’Arsenal, Ms-5070 réserve, detail of f. 287r, 1400-tal.
En domare får sina (relativt rejäla) brokor stulna, mitt under pågående förhandlingar.

"Jason och Medea", första halvan av 1400-talet. 
Österreichische Nationalbibliothek, Vienna (Cod. 2773, fol. 18)
 Jason har de minsta av alla små brokor. De är blå (ses ibland på 1400-talet) och knyts på höften.

"St Sebastian", av Mäster E.S., mitten av 1400-talet.
Även hans små brokor knyts på höften.

Men undisarna från Lengberg, de tillhörde väl ändå en kvinna, de hittades ju tillsammans med bh-liknande plagg?? 


Nja. Det finns inget DNA som visar vilket kön bäraren hade, och det hittades kläder som tillhört både män och kvinnor i Lengberg. Det var gamla utslitna plagg som, vid en renovering i slutet av 1400-talet, slängts huller om buller som utfyllnad under ett golv. Tittar man på underbyxorna så är de väldigt lika de mansbrokor som man ser från samma tid. Det är alltså högst tänkbart att de var ett mansplagg, men man vet i nuläget inte säkert.

Debatten kommer säkert inte ta slut på åtskilliga år, då våra moderna tankesätt har svårt att acceptera vad de historiska källorna berättar för oss. Att brokor användes för att peka ut okvinnliga och opassande beteenden i dåtidens konst står väl ganska klart, men det går inte att bergsäkert säga att kvinnor trots det inte bar underbyxor alls. Det kan ha förekommit på vissa platser. Däremot är det troligt att de flesta kvinnor vanligtvis inte använde underbyxor.

Hur var det då med mensskydden? Heliga Birgitta nämner menstruationsdukar på 1300-talet, så någon form av skydd var uppenbarligen kända. Hur spridda de var är återigen svårt att veta, det har sällan varit ett ämne som det pratades om mer än nödvändigt i vår kultur. Från senare perioder vet vi att det i vissa trakter var brukligt att gå helt utan skydd, och av de som har provat har jag hört att det fungerar hjälpligt, om man inte har så rikliga blödningar. Det lämnar dock, föga förvånande, spår på särken. En person nämnde att hon gått en Medeltidsvecka med trasor fastklämda mellan benen, utan andra hjälpmedel för att hålla dem på plats, vilket fungerade fint i hennes fall. En annan tänkbar lösning, på olika sätt i bruk ända in på 1970-talet, är bindor som fästes i en gördel runt midjan. Om man ser till den senare historien så var det inte förrän en bra bit in på 1900-talet som kvinnors underbyxor fick en form som gjorde dem lämpliga att lägga bindor i. Innan dess var de väldigt vida, och öppna i grenen, bland annat för att underlätta toabesök för kvinnor som bar flera lager med vida kjolar. Även när kvinnor började använda underbyxor i modern tid så var de alltså helt värdelösa på att hålla bindor på plats, och andra lösningar var nödvändiga. 

Så vad gör då du som kvinna, som vill ha det så rätt som möjligt? Antingen går du utan alla former av underbyxor, syr ett par brokor i alla fall, eller så använder du moderna underkläder. Det angår faktiskt ingen annan, och kommer förmodligen inte att synas. Ingen kommer bry sig om hur du gör. Hur som helst kan det vara intressant att veta hur det faktiskt förhöll sig.

Relaterade bloggposter:
A Bloody Mess – some thoughts about menstruation in Medieval times
Why the "Lengberg Finds" are not knickers

21 May 2015

Att Vaxa Lintråd

Det var vanligt att sy kläder med lintråd. För att sömnaden ska gå så smidigt som möjligt bör tråden vaxas. Det hindrar att den trasslar sig och går av, och gör dessutom att den glider lättare genom tyget.

 Vaxad lintråd överst, ej vaxad lintråd underst.

Du behöver ett stycke bivax. Detta kan köpas hos flera återförsäljare som riktar sig mot historiska återskapare och lajvare. Känner du en biodlare kan du kanske köpa eller få en bit därifrån. Även bivaxljus fungerar. Beroende på dess renhet kan vaxet vara olika hårt eller mjukt. Är det mycket hårt kan man värma det i handen en stund – vissa stoppar sitt vax innanför tröjan under sömnaden för att det ska ha en bra konsistens.

Håll vaxet i handen. Lägg tråden över det, och tryck tråden mot vaxet med tummen. Dra vaxet över tråden, men inte för snabbt – då kan du få friktionsskador på tummen. Beroende på vaxets kvalitet kan du behöva upprepa flera gånger. När du sytt en stund kan du dessutom behöva vaxa om tråden.


 Svårare är det inte! Vaxet har en tendens att se rätt skruttigt ut efter ett tag, då små fibrer från trådar och tyger fastnar i det. Det gör inget, det går att använda ändå. Men givetvis varar vaxet inte hur länge som helst – varje gång du använder det så krymper det.

Det finns färdigvaxad lintråd att köpa, men de allra flesta föredrar att vaxa själva - utbudet av trådar blir mycket större då, och blir lättare att anpassa till olika projekt.

16 May 2015

Att Välja Ylletyg

Ylle var det tveklöst vanligaste materialet som kläder syddes av under medeltiden. Från simplaste tiggare till kungligheter – alla använde ylle. Det var dess kvalitet och färg som avgjorde hur fint det var.

Ylletyger bör vara vävda i tuskaft eller kypert. Båda sorterna lämpar sig bra till de flesta plagg, men tuskaft är inte optimalt till hosor, då det inte är så elastiskt. Särskilt tyger i kypert är vanliga i fynden.

 Kypert med karaktäristisk diagonal randning
 till vänster och tuskaft till höger

Ska du föreställa någon ur den vanliga befolkningen är det positivt om man kan urskilja trådarna i tyget – det är vanligt i fynden. Ska du föreställa en finare person kan tyget med fördel vara ruggat och överskuret, det vill säga, ha en fin, luddig men slät yta som döljer trådarna.

Ylletyger förekommer som sagt i en mängd kvalitéer; från så fint att det är genomskinligt, till väldigt grovt, från mjukt till rivigt: välj kvalitet efter vad du ska ha tyget till. 

Grovt ylle till vänster, fint ylle till höger - båda kypertvävda.

Enfärgat är alltid ett säkert kort och är det vanligaste både i bildmaterial och fynd. Har du turen att hitta något enkelt tvärrandigt (eller randigt på längden som du klipper ut på tvären) så är det också trevligt. Rutigt förekom i mindre omfattning, men är väldigt överrepresenterat idag.

Även färg är en viktig faktor för att passa en viss sorts person. Naturliga yllefärger – naturvita, bruna och gråa nyanser – lämpar sig väl till vanligt folks vardagskläder.

Enkla tyger - vettigt för den som kommer bli svettig och smutsig i sitt arbete.

Färgade tyger i ljusare nyanser passar också vanligt folk, då de kan likna de färger som fås fram i efterbaden vid färgning. 

Ljusa färger - förhållandevis billigt och lämpligt till den vanliga 
befolkningens högtidskläder, och kanske fint folks vardagskläder.

 Mörka, djupa färger visar tydligt att en person har pengar. Riktigt sotigt svart är dock ovanligt under större delen av medeltiden (det blir inte modernt förrän under 1400-talets senare del), och även då det förekom så bleknade färgen snabbt, och kunde behöva färgas om. Naturligt svart ull direkt från fåren har en mörkt grå nyans, då även den solblekts.

Mörkare färger - passande för välbärgade borgare och frälsemän.

Det luriga med att köpa ylletyg i en vanlig tygaffär kan vara att om det bara står 100 % ull, så kan tyget ändå innehålla upp till 5 % andra fibrer, oftast syntetiska. Står det däremot 100 % ren ny ull så ska det vara det. Personalen i vanliga tygaffärer är ofta rätt dåligt insatta i just ylletyger, så det de säger kan man tyvärr inte alltid förlita sig på.

Det bästa är att köpa från någon av återförsäljarna som riktar in sig på textiler för historiskt återskapande, till exempel Medeltidsmode, Handelsgillet, Historiska Rum, Naturtuche. De har ofta bra koll på vad som är lämpligt, och brukar som regel vara tydliga med om ett ylletyg innehåller andra fibrer.

Tänk på att bara för att ett tyg innehåller 100 % ren ny ull så är det inte automatiskt lämpligt för medeltidskläder: vissa vävsätt och behandlingar av tygerna är klart moderna - och ser moderna ut.

Läs mer:
Ylle: Förbehandling, Tvätt och Press
Skadedjur i Yllet och Hur De Bekämpas

Referenser:
Crowfoot, E. Pritchard, F. & Stainland, K. (2001). Textiles and Clothing c.1150-c.1450. Bury St Edmunds: Museum of London.

Østergård, E. (2004). Woven Into the Earth. Denmark: Aarhus University Press.

SENAST UPPDATERAD 24 MAJ 2015